Sigge frös innan vi fått på kläderna, och drog saccosäcken över sig:

...vem som är här och hälsar på. Dessa har iaf använts flitigt under natten:

Stackars Sigge har kräkts flera gånger inatt. Hela sängen, upp på väggen, mattan, golvet....ja ni förstår. Nu på morgonen är han lika pigg som vanligt igen och har till och med ätit frukost. Kanske inte var så konstigt att han var extra gnällig (gnällig är annars ett normaltillstånd känns det som) igår. Jag tolkade det som att han var trött eftersom han inte sovit middag på förskolan. Jag har lite dåligt samvete för att jag försökte tvinga honom att äta mer mat i går kväll, och vi bråkade om att man inte blir mätt på två köttbullar. Nu förstår jag ju varför han inte ville äta...

Svea var lite gnällig och varm (ev feber) efter sprutorna igår, men oj vad hon har sovit inatt!! Det är väl typiskt att när hon för en gångs skull sover långa perioder på natten så får vi springa upp med Sigge istället.   Hon fick mat vid 18.30 igår, somnade runt kl 20. Sen väckte jag henne vid 05.45, för jag tyckte att hon verkligen behövde äta. Det var över 11 timmar sen förra matningen. Sen somnade hon om direkt och vaknade kvart över 9. I vanliga fall hade hon vaknat och velat äta åtminstone två gånger på en sån natt.

Nu får vi hoppas att inte vi andra blir sjuka lagom till jul. Jag brukar klara mig, men Daniel brukar jämt få magsjukan. Idag är det stortvätt som gäller av alla sängkläder, handdukar, badrumsmattan osv. Om Sigge är fortsatt pigg får vi åka förbi förskolan och hämta hem overallen mm eftersom Sigge kommer att vara ledig fram till 9 januari eller nåt. Barnen får sitta kvar i bilen när jag springer in.

SIgge har julpysslat på förskolan:

Man kan ju undra hur mycket han har gjort själv, med tanke på att håret sitter uppe på huvudet (där det ska) och ögonen sitter väldigt jämnt placerade.     

Idag var vi på BVC för Sveas första vaccination. Själva sprutorna gick jättebra, hon grät inte alls, bara skrynklade ihop ansiktet och gnällde till pyttelite. 

Innan vaccineringen vägde vi och mätte såklart. Den här gången hade Svea gått upp i vikt väldigt bra. Jag har helt slutat att amma nu, eftersom det vid förra vägningen visade att hon inte fick i sig tillräckligt, något som jag själv misstänkte redan innan. Sveas kurva visar nu som ett trappsteg - en nästan helt horisontell linje förra gången då hon inte gått upp i vikt, och en nästan helt vertikal denna gång. 

Dagens vikt: 6070 g 

Dagens längd: 60,5 cm

Sigge har inte ätit godis mer än ett par gånger i sitt liv, då han har blivit bjuden av andra. Han har inte förstått att det finns något som heter godis, så det har aldrig varit några problem att hålla honom ifrån det. Vi har inte ätit godis själva när Sigge är vaken. Men nu har han börjat förstå att godis är gott. I förra veckan när vi var på Maxi gick det runt en tomte och bjöd på klubba:

Sigge satt fint i vagnen och åt klubba. Det gick smidigt att handla så länge klubban varade...

Fortfarande försöker vi att hålla godiset borta, men när han blir bjuden så tar vi förstås inte ifrån honom det. Kan tänka mig att det blir svårt nu i jul också, med all choklad och julgodis. Han kommer nog inte nöja sig med att titta på godiset, hi hi. 

Idag blir Svea tre månader gammal. Tre månader är ju inte alls länge, men det känns som att Svea har varit här hos oss jättelänge. Hon är verkligen en del av vår familj nu, och även Sigge ser henne som självklar i familjen. Oj vad han kramar och pussar på henne! Så härligt att se.

Fast det går bara att köra där det är skottat.

Förra veckan var jag ju till reumatologen och fick en kortisonspruta i mitt knä, eftersom det var så himla svullet och gjorde jätteont. Det hade dessutom stelnat i en lite böjd position så jag fick halta fram på tå på den foten. 

Själva besöket hos reumatologen var ju en resa i sig. De brukar ha några parkeringsplatser precis utanför reumatologen eftersom vissa patienter har svårt att röra sig. Efter kortisonsprutan ska man vila leden i ett dygn för bästa effekt, så jag tänkte ställa bilen på en av de där särskilda platserna. Men när jag kommer dit så hör parkeringsplatserna till en annan avdelning nu, och när jag snurrar runt kvarteret så hittar jag inga andra platser. Min tid börjar närma sig så jag får åka bort till stora parkeringen och där är det förstås fullproppat så jag får ställa mig alla längst bort och sen halta så fort jag kan över sjukhusområdet. Sköterskan i receptionen blev inte glad när jag berättade att jag stod så långt bort, och tyckte det var väldigt dåligt att jag inte fått information om vart jag kunde parkera. Hur som helst så fick jag komma in till läkaren som gav mig min kortisonspruta och tömde knät på lite vätska. Det är ingen särskilt trevlig upplevelse att få en sån där spruta, men det gick ändå rätt bra. 

När det var klart började jag fundera på hur jag skulle ta mig tillbaka till bilen. Att gå kändes uteslutet, eftersom jag inte ville förstöra effekten av sprutan. Jag ringde Daniel, men han befann sig med båda barnen på andra sidan stan på väg in på IKEA för att äta lunch. Jag var nog lite känslig och labil efter att ha haft så ont och tagit sprutan och allt så jag bröt ihop och stod och grinade i receptionen. Sköterskan blev helt förskräckt och försökte trösta mig och bjuda på kaffe. Det slutade med att jag fick ringa en taxi och åka den relativt korta biten till sjukhusparkeringen. Det kostade 65 kr. Taxikillen måste ha undrat över den körningen. :o)

Sköterskan var iaf jättegullig och ringde hem dagen efter för att fråga hur det gått och be om ursäkt för att jag inte fått rätt information.  

Redan dagen efter var knät nästan bra igen. Lite smärta på ena sidan och lite svullet, men bra rörlighet. Ännu en dag senare var det så bra som aldrig förr. Fantastiskt!