Senaste veckan har jag gjort två tabbar på matvaruaffärer pga stress och allmän förvirring. Det är ju så att man börjar undra om allt är som det ska...

Första gången var i söndags på Maxi. Vi var där hela familjen, inklusive Joakim och Rebecka, för att handla några småsaker bara. Sigge var på uselt humör och frestade hårt på mitt tålamod, Svea borde bli hungrig snart och vi hade inga matgrejer med till henne, vilket såklart stressade mig lite. När vi kom genom kassorna så tänkte vi köpa varsin korv åt oss alla utom Svea. Sagt och gjort - jag och de tre större barnen ställde oss i korvkön. Daniel och Svea i vagnen höll sig ur vägen. Korvarna kom, jag langade ut dem och hjälpte till med ketchup och senap för de som behövde. Sigge tjurade och gnällde och kunde inte säga vad han ville ha på sin korv. De bakom i kön ville komma fram. Hungrig och med ett tålamod som tagit slut för länge sen kände jag nästan svetten i pannan. Men vi kom ut med varsin korv och satte oss på en bänk. Efter ett par tuggor kom jag på - jag hade ju glömt betala för korvarna!! Så jag sprang in igen och där var jag väntad. Jag bad såklart tusen gånger om ursäkt och skämdes.

Andra gången var igår på Willys. Jag var där med båda barnen och handlade lite sallad att ta med till badet. Precis när vi var klara att gå till kassan säger Sigge att han är jättekissnödig. Jag har ingen aning om de har toalett inne i affären, och ingen fanns att fråga, så jag siktade på att vi skulle hinna betala och gå bort till nyckelbaren där det finns toaletter. Skynda, skynda! Betalar så fort jag kan och försöker få Sigge att gå iväg med den lilla kundvagnen han har kört, men han vet inte riktigt var han ska ställa den. Så fort jag är klar i kassan kastar jag mig iväg med honom och lilla kundvagnen, med Svea i sin vagn i ena handen. På väg mot toaletterna passerar vi kassorna igen, och då slår det mig att jag aldrig tog sakerna som jag betalat för ifrån bandet. Det hade visst kassörskan också upptäckt för hon hade packat ner dem i påsen åt mig och kom ut med den till mig. Snällt av henne, men lite pinsamt. 

Jag har faktiskt gjort samma sak på Willys en gång förut, för många år sedan. Då hade vi inte ens några barn att skylla på... Och den gången kom vi hem innan vi upptäckte att vi glömt varorna. 

Jag håller på att läsa boken "Fem gånger mer kärlek" av Martin Forster. Verkligen en bok jag kan rekommendera till alla föräldrar. Lättläst och upplysande. Den innehåller tips och idéer på hur man kan upprätthålla en fungerande relation med sina barn. Där finns många exempel man känner igen sig i, och tankar kring hur man kan lösa olika problematiska situationer. Titeln syftar på att barn behöver fem gånger mer uppmuntran, kärlek, positivitet än tillsägelser och tjat. Om du säger nej till ditt barn så bör det följas av fem ja, lite förenklat. 

Boken fick mig iaf inspirerad att lösa mitt och Sigges problem med bilåkning. Varje gång jag sätter Sigge i bilstolen börjar han klaga och gnälla över att jag drar åt för hårt (oavsett om han sitter hårt eller om jag får in en hel arm mellan honom och bältet), att han får ont, att det är knöligt mm. Det har hållt på så länge att jag blir vansinnig vid första lilla klagan nu för tiden.

Nu har vi gjort en deal att varje gång han klarar en bilresa och är glad och nöjd så får han ett klistermärke. Lite svårt har det varit, och ibland har han inte fått något klistermärke. När rutorna blivit fyllda skulle vi spela ett spel tillsammans, ett som han fick välja. Det gjorde vi igår. Får se hur det fortlöper med klistermärkena nu...