Idag har Svea och Daniel varit på ettårskontroll på BVC. Hon följer sin kurva perfekt. Sen var det dags för vaccination nr 3. En spruta i varje lår. Det gick bra, men nu när hon skulle lägga sig hade hon 39,8 graders feber. Vi hade känt att hon var lite varm men inte trodde vi att hon hade så hög feber.

En kväll när jag skulle laga mat så kom Sigge och ville hjälpa till, vilket inte är helt ovanligt. Men den här kvällen hade jag lite bråttom och ville egentligen inte ha hjälp, så jag sa att jag bara skulle klyfta rå potatis och då måste man ha den vassa kniven som bara mamma och pappa får ha. Men jag har en vass kniv, sa Sigge, och menade en vanlig matkniv som han brukar få skära mjukare saker med. Nja, sa jag, det går nog inte med den där, potatisen är för hård. Så fortsatte det så en stund - Sigge var övertygad om att det skulle gå bra att skära med hans kniv och jag var lika övertygad om att det inte alls skulle gå. Men så tänkte jag att; herregud han får väl prova då, så märker han att det inte går! Sigge sprang glatt bort och hämtade kniven i lådan och klättrade upp på pallen och började försöka skära. Han fick väl ner kniven nån centimeter i potatisen. Där ser du, det går inte det är jättesvårt, sa jag. Nää, tyckte Sigge, det går ju! Efter 5 minuters karvande på potatisen lossnar den första lilla biten. Sigge ser verkligen överlycklig ut och visar mig stolt. Det går visst mamma, säger han och får sista ordet. Tänk vad en positiv inställning kan göra.

Än går det bra att leka i sandlådan och äta mellis ute på torsdagseftermiddagarna när jag kommer hem tidigt: