I fredags var Sigge på sitt allra första besök hos tandläkaren. Vi hade förberett honom genom att prata om hur det ser ut hos tandläkaren och vad som ska ske där, samt leka tandläkare. Vi vet ju sedan tidigare att Sigge behöver lite förberedelse i sådana här nya och lite utsatta lägen för att inte tvärvägra. Det verkade fungera för det hade gått jättebra berättade både Sigge själv och Daniel. Han hade fått prova stolen och vattenkranen, och titta på lampan och i spegeln mm. Sen räknade tandläkaren Sigges tänder och lade på bananlack. Sen fick Sigge den obligatoriska mjukiskaninen Långöra (den får alla vid sitt första tandläkarbesök, iaf här i Linköping) samt en tandborste. 

Här på bilden är han precis färdig, och ser inte så glad ut för han tyckte inte om smaken på bananlacket.

Plötsligt har Svea upptäckt att hon kan klättra. Det har aldrig intresserat henne tidigare, men nu plötsligt klättrar hon upp lite varstans, och snabbt går det! 

Här har jag fått en ny liten hjälpreda i köket:

En gång glömde vi stänga grinden till trappan, och precis när jag började undra var Svea var någonstans så hörde jag klicket av grinden på övervåningen. När jag sprang upp och kollade så satt hon där så nöjd över att ha klättrat upp för hela trappan själv och sen stängt grinden efter sig.

I onsdags kväll åkte jag och barnen ner på stan för att gå och få Svea vaccinerad mot hepatit. När vi kom fram så var det supermycket folk där så vi gick inte ens in. Istället gick vi och åt middag på ett taco-hak. Tänk så mysigt det blev. Sigge var så nöjd och åt bra av maten, och matade Svea från sin egen tallrik emellanåt. Och Svea satt länge i barnstolen utan att bli otålig, och åt bra hon också (fast det är ju mer regel än undantag), både burkmat och smakbitar från min och Sigges portion.

Sen gick vi tillbaka till vaccinationsstället, och då hade kön minskat så att vi vågade oss in. Svea hade blivit trött och var inte på sitt bästa humör och vagnen var ivägen för folk var den än stod, så jag blev lite lätt svettig av väntan. När det sen blev vår tur blev Svea jätteledsen och arg som ett bi av sprutan, så hon slingrade och vrålade hela vägen tillbaka till bilen i parkeringshuset. När vi kom fram till bilen var jag ännu lite svettigare av stress. Att sen få fast två barn i bilen, varav den ena gnällde och det andra tokskrek, få in vagnen samt väskor och mig själv i bilen medan en bil stod och väntade på min plats i ca 5 minuter och fler bilar samlades på kö därefter minskade ju inte direkt min stress. Att jag, efter att ha upptäckt att bilen som väntade stod så nära att jag inte kom ut från parkeringsplatsen och vägrade flytta på sig, sen gick ut och viftade ilsket åt föraren bakom är en annan historia.