Vi tog oss med färja från Phuket till Phi Phi-öarna. Det tog ca 2 timmar. På färjan fanns många människor, både turister från hela världen och thailändare. Och sjukt mycket väskor/packning. Vi lämnade ifrån oss våra, iofs märkta, väskor och undrade i vårt stilla sinne om vi skulle få se alla fyra väskorna igen. Men det där är de bra på thailändarna, och vi återfick alla väskor utan problem. Vi fick som vanligt hjälp med alla väskor och vagnen så att vi kom av på den pyttelilla landgången. Ombord på färjan åt vi medhavd frukt (en färsk ananas skuren i bitar samt en hel klase minibananer som vi köpt för 100 bath, vilket är ca 23 kr), Svea flörtade med omgivande människor, jag pratade med en kinesiska, Sigge spelade på iPaden och Daniel gick ut och kollade läget på däck.  

Vårt hotell på Phi Phi (Sigge har hela tiden trott att vi ska hälsa på i Pippis hus, hur mycket vi än försökt förklara…) ligger på en avsides strand där det bara finns 2-3 hotell och inte mycket mer. Ganska skönt efter hetsen i Phuket. Det är ett mycket fint hotell, så det kändes lite lyxigt att komma hit efter vårt enklare boende i Phuket. Eftersom det inte finns mycket konkurrens här på stranden är priserna rejält saftigare än vi är vana vid här i Thailand. Det är fortfarande billigare än i Sverige, men en middag kostar dubbelt så mycket här mot i Phuket och en massage nästan två gånger så mycket. Tur för plånboken att vi bara är här i tre nätter.

Eftersom det inte finns så mycket att göra här har vi njutit av vädret och stranden. Vi har badat i poolen och i havet, grävt i sanden, letat snäckor mm. Jag har läst ut min första bok på den här resan, Daniel löser korsord och vi äter god thailändsk mat. Till och med Sigge och Svea äter thaimat utan att klaga, även om Sigge önskat sig pasta till lunch ett par gånger. Vi har hittat den enda restaurangen på stranden som inte hör till ett hotell, och ätit där ett par gånger. Den drivs precis vid ”sea gypsy:ernas” lilla by, dvs sjöfolket. Det är en enkel restaurang som bara serverar thaimat och man sitter på träbänkar med fötterna i sanden. Personalens barn leker brevid, eller sitter längst in i restaurangen och tittar på barnprogram. Sigge har slunkit dit och satt sig att titta han också när han ätit färdigt, men håller sig lite på sin kant försiktig som han är.  

Alla är ju så otroligt barnkära här i Thailand, så Svea får uppmärksamhet vart vi går. Alla gullar, nyper i kinderna, busar eller vill bära på henne. Som tur är tar hon det med ro. Sigge får också uppmärksamhet, men inte lika mycket nu när han blivit större.

På kvällarna när vi nattat barnen sitter vi på altanen utanför dörren och läser, eller pratar med våra australiensiska grannar. Och slåss med myggen! Jag gör det i alla fall. Daniel har inte fått ett enda myggbett, medan jag får flera nya varje kväll trots att jag totalimpregnerar mig själv med myggmedel. Det blir inga små gulliga myggbett heller, utan jag får stora blaffor som ser hemska ut och kliar helt förskräckligt. Australiensarna blev förskräckta när de såg mina bett, de tror att jag är allergisk mot myggor. Men jag tycker att det är under kontroll nu jämfört med för några dagar sen när jag knappt kunde tänka på annat.

I morgon fortsätter resan. Denna gång mot Ao nang.