I torsdags gav vi oss iväg ifrån Phi Phi mot Ao nang. Daniel och jag var spända på att återvända till Ao nang eftersom det var dit vi åkte första gången vi var i Thailand för sisådär 7 år sen. Resan började med en kort promenad till den lilla piren vid hotellet. Där fick vi hoppa på en ganska liten båt och åka i en dryg halvtimme till den stora hamnen på Phi Phi. Det var en härlig tur.

Sen åkte vi med en större färja i två timmar till Krabi och tog en taxi därifrån till Ao nang vilket tog max 30 minuter. Det är lite stressande att resa och byta båtar med all packning och två barn inklusive vagn. Ibland får man lov att klättra från sin båt över till en annan båt för att sedan kunna hoppa iland på bryggan. Men oftast har vi fått jättefin hjälp av båtpersonalen som hjälper oss att kasta iland packning eller bär barnen.

Väl framme på hotellet var vi trötta, svettiga och hungriga så vi kollade bara in rummet lite snabbt innan vi gav oss ut på stan och åt. Detta är nog det finaste hotell vi kommer att bo på under vår resa. Det är så fint och fräscht och alla är väldigt hjälpsamma. Det allra bästa med rummet är badkaret på balkongen och utsikten mot bergen och havet. Sigge har en egen säng (en soffa/dagbädd som de bäddat åt honom) och Svea har en spjälsäng. Det är första gången på resan som vi inte behöver dela stora sängen med något barn, och tänk vad bra man sover! Kanske kan det ha att göra med att sängarna faktiskt är riktigt mjuka och bekväma också, och inte så träaktiga som thailändska sängar brukar vara.

Vi har mest hängt på stranden de dagar vi varit här. Den är inte särskilt fin eller paradisaktig, egentligen ska man ta en liten båt ut till de finare stränderna, men vi har varit lite bekväma och hållt oss på denna strand än så länge. Vi har hittat "vårt hak" där vi håller till. Om man tar en massage eller nån annan behandling så får man utnyttja deras stolar i skuggan precis ovanför stranden resten av dagen, och de sticker till oss små påsar med bananer och ananas. Dricka har de till försäljning. Nere på standen går det försäljare, och det kan ju tyckas tråkigt. Men ibland är det bekvämt, hi hi. I går köpte jag en strandklänning, och Daniel och jag köpte varsitt halsband av olika försäljare. De är inte så påstridiga utan det räcker att skaka på huvudet så går de vidare. Vi har köpt lunch av en strandförsäljare också. En man går omkring med ett ok över axeln. På ena sidan han har en liten grill och på andra sidan förvaring. Så sätter han sig ner på olika platser på stranden och grillar majskolvar (serveras med salt och en tandpetare), kycklingspett, vårrullar och till och med en gryta med nudlar har han. Billigt och gott! Igår satte Sigge i sig intet mindre än fyra kycklingspett, sen en banan och så en glass på det.

På kvällarna går vi ut på stan. Ibland äter vi på restaurang, men nån gång har vi inte orkat mat utan nöjt oss med varsin bananpannkaka från ett moppekök. Sen kan det bli lite strosande och kanske någon shopping innan vi går hem och nattar barnen. Daniel och jag brukar sitta på balkongen när barnen somnar. Som ikväll när jag sitter och bloggar (detta hotell har wifi på rummet något jag kommer sakna när vi åker härifrån) och Daniel löser korsord. Ikväll får vi även äran att lyssna på kineser som sjunger karaoke på en bröllopsfesti närheten. Annars brukar det mest vara syrsorna som hörs. Senaste veckan har vi avslutat kvällen med ett avsnitt av säsong ett av Homeland, på datorn i sängen.

Förresten måste jag berätta vad som hände i eftermiddags när jag och Svea varit ute och gått en sväng på egen hand, mdan grabbarna åkte "riktig" tuk-tuk, dvs en som inte är helt överbyggd och bilaktig, utan verkligen ser ut som en moppe. Tillbaka på hotellet skulle jag dra Svea i vagnen upp för alla ramper för att komma upp till rummet. Hotellet ligger högt upp på en sluttning så det är en brant backe och sen en massa trappor, med ramper för vagnar. här har man inte sådana byggregler  som i Sverige, så de där ramperna är riktigt branta. Det är oftast Daniel som brukar köra upp vagnen så det har inte varit nt problem. När jag kom till sista rampen var jag nästan uppe när jag kände att fötterna gled i skorna och jag orkade inte ge vagnen den sista skjutsen för att den skulle komma över kanten. Vagnen kom farande nerför rampen i världens fart och där stod jag och försökte få hejd på den. Det slutade med att vagnen välte framåt med Svea i den och jag fick en ordentlig smäll på vänster knä när vagnen åkte in i mig. Både jag och Svea skrek nog i högan sky så det kom folk springande från alla håll. Vi fick fantastisk hjälp av en man från Grönland som var först på plats. Han lyfte upp vagnen och tog hand om Svea medan jag satte mig i trappan, sen hjälpte han oss upp till en fåtölj och satt och höll en isblåsa mot knät på mig. Både han och en anställ på hotellet följde mig upp till rummet och stöttade mig när jag linkade. Svea klarade sig med blotta förskräckelsen, men mitt knä är det värre med. Det har svullnat upp och jag har ont, men jag kan röra på det och så, så det är ingen större fara hoppas jag. Det blev hämtmat ikväll för jag tar mig ingenstans. Jag hoppar på ett ben omkring i rummet. Hoppas det räcker med någon dags vila, så inte det här ska förstöra semestern. Tack och lov att det gick bra med Svea iaf.