Idag hade vi bokat en liten tripp i mangroveträsket för att göra något annat än att bara sola och bada. Det blev väl inte riktigt som vi hade tänkt oss, men jag antar att vi kommer skratta åt det i framtiden. Först och främst så kom longtailbåten en halvtimme för sent och hämtade upp oss vid stranden utanför hotellet. Men det var väl okej, vi har inte direkt några tider att passa. Så åkte vi iväg och det var ganska härligt med vinden och solen och vattnet. Barnen fick bananer och vi fick vattenflaskor att släcka törsten med.

Efter en stund stannae båten och då kom det fram apor som vi fick mata med bananer. Ja vi fick, men vi vågade inte utan nöjde oss med att se på när båtmannen matade aporna. Det är ganska häftigt att se hur fingerfärdiga de där aporna är när de tar bort skalet, det är precis som vi människor använder våra händer. Ett par modiga apor kom upp på relingen, och båtmannen lockade förstås ner dem i båten när de såg att jag tyckte det var lite otäckt. Ja, ni kan ju se själva hur jag ser ut:

Hur som helst så var aporna mer intresserade av bananerna än mig, så jag klarade mig utan några apattacker (oklart vem som skulle ha attackerat vem). 

När vi skulle åka därifrån så startade förstås inte motorn. Båtkillarna försökte och försökte. De hade till och med startkablar med sig som de försökte starta med, men det hjälpte föga. Att de åker runt med startkablar, samt att de var försenade en halvtimme på morgonen får mig ju att misstänka att det inte var första gången den dagen som motorn strulade. I thailand vill folk inte tappa ansiktet, göra bort sig, så man låtsas helt enkelt som ingenting. Så till oss sa de knappt någonting under tiden de försökte få igång båten. Till sist tog de upp varsin golvbräda ifrån båten och använde dessa till att paddla med. Som tur var så fanns "räddningen" bara tvärs över floden. Vi fick kliva av i ett rangligt pålbygge som stod ut i vattnet, och vänta där en stund medan batteriet laddades. Sen kunde vi ta oss hem igen. Sigge fick hjälpa till att styra, och han "körde" hela vägen hem.

Det var ju lite retligt med all väntan och att inte veta hur länge vi skulle bli sittande där i båten, men annars var det en trevlig tur. Som sagt så blir det ju något att minnas, och kanske skratta åt. Rädda blev vi aldrig, för vi var så nära land och det passerade andra små båtar med jämna mellanrum.