Mitt knä har blivit mycket bättre de senaste två dagarna, så vi har till och med kunnat vara på stranden. Jag har blivit skjutsad av hotellet eller tagit en tuk-tuk för att inte överanstränga knät, men ändå rört på mig mycket och det funkar bättre och bättre. Alla thailändare är så oroliga och måna om mig när jag har kommit med mina kryckor. Hotellpersonalen har erbjudit sig att skjutsa oss runt dit vi vill, tuk-tukföraren sänkte priset, glassförsäljaren (som inte pratade mer än tre ord engelska ungefär) gav sig in i nån väldigt invecklad historia som kanske, eventuellt handlade om att han själv opererat sitt knä. Priset har nog ändå Linda, vår solstolskvinna/massageförsäljerska tagit. Hon kom farande ner på stranden med sin mobiltelefon i högsta hugg, föll på knä brevid mig och lade telefonen mot mitt onda knä. Högtalarfunktionen var på, och där ur hördes någon som mässade/bad på thailänska (antar jag att det var iaf). Det var tydligen Lindas bror. Linda var övertygad om att detta skulle hjälpa mig och kom och frågade flera gånger om det inte kändes lite bättre. Idag när vi kom dit fick jag en omgång till. Lite skumt i våra ögon, men tänk så godhjärtat att engagera sig och sin bror för en främande människa sådär.

Vi har pratat en hel del med ett par från Göteborg, Grete och Staffan, på stranden denna vecka. Jättegulliga är de, och har tagit sig an barnen och byggt sandsmörgåstårtor och badat med dem.

Tillbaka på hotellet på eftermiddagen tog Daniel mina kryckor och gick till doktorn för att lämna tillbaka dem eftersom vi åker vidare i morgon. Efter en dryg timme undrar jag vart han har tagit vägen och efter ytterligare en var jag minst sagt orolig. Jag såg framför mig hur jag skulle få åka hem själv med barnen, ringa Daniels pappa och berätta att Daniel förvunnit osv. Ja, jag kanske överdrev en smula men jag kan lätt bli lite hispig. Det började bli mörkt och barnen behövde mat, så jag skrev en lapp på rummet och gav mig ut med barnen. Vi hann inte ut från hotelområdet så mötte vi Daniel som kom joggande uppför backen. Han hade träffat på en gammal jobbarkompis och blivit sittande och pratat förstås. Det är i såna här lägen jag saknar mobiltelefoner.... Kul för Daniel i alla fall, och min ilska försvann fort. Så gick vi och åt och hade faktiskt en jättetrevlig kväll med glada barn som lät oss vuxna prata lite med varanda ibland också. Fantastiskt att Svea var glad så länge, för hon sov bara middag i en halvtimme ungefär.

Igår såg vi ett roligt polisfordon. Den hade massa ljusslingor och jättestora högtalare som spelade hög musik.

Här är stället för min och Sveas olycka. Den översta rampen. På bilden till höger kan man fortfarande se spåren efter den utspillda juicen som Svea höll i knät.

I morse blev det en tur till doktorn med mitt knä. Vi visste ju inte vad vi hade att vänta oss så vi åkte hela familjen. Hotellet var gulliga och skjutsade oss trots att det inte var så långt, men jag kunde inte gå så det var nödvändigt. Bara att ta sig ner till receptionen nerför alla trappor var en utmaning. Det blev kryckor, kylomslag och två sorters mediciner - en smärtstillande och en som jag tror var antiinflamatorisk. Läkaren trodde det skulle vara bra om en vecka. Hoppas han har rätt. Idag har vi hängt på rummet nästan hela dagen eftersom jag inte rör mig så bra. Daniel har varit ut ett par svängar och köpt mat, och på eftermiddagen tog han och barnen en promenad och var och fikade. Han hittade ett fik som hade riktigt bra kaffe till hans stora lycka. Kaffet här smakar tydligen inget vidare, en dag tyckte han att det smakade nysmälld raket, lite krutaktigt sådär. Vi har läst, barnen har lekt och kollat film. De har badat på balkongen och Sigge har lastat dekorsten i sin lastbil och flyttat dem från ena sidan av balkongen till den andra.

Jag ringde SOS international för att kolla hur man ska gå tillväga i och med mitt läkarbesök och vår reseförsäkring. Än så länge har vi inte lagt ut så mycket pengar att det är värt självrisken, men man vet ju aldrig. Man kan ju söka och se om man får ersättning för att semestern blivit "förstörd".

Idag och igår har det varit jättevarmt och klibbigt. Just det klibbiga är jobbigt tycker jag, det är ju så att man knappt vill kramas med barnen för att det är så otroligt kladdigt. Lokalbefolkningen längtar efter åska säger de, och jag också.

I torsdags gav vi oss iväg ifrån Phi Phi mot Ao nang. Daniel och jag var spända på att återvända till Ao nang eftersom det var dit vi åkte första gången vi var i Thailand för sisådär 7 år sen. Resan började med en kort promenad till den lilla piren vid hotellet. Där fick vi hoppa på en ganska liten båt och åka i en dryg halvtimme till den stora hamnen på Phi Phi. Det var en härlig tur.

Sen åkte vi med en större färja i två timmar till Krabi och tog en taxi därifrån till Ao nang vilket tog max 30 minuter. Det är lite stressande att resa och byta båtar med all packning och två barn inklusive vagn. Ibland får man lov att klättra från sin båt över till en annan båt för att sedan kunna hoppa iland på bryggan. Men oftast har vi fått jättefin hjälp av båtpersonalen som hjälper oss att kasta iland packning eller bär barnen.

Väl framme på hotellet var vi trötta, svettiga och hungriga så vi kollade bara in rummet lite snabbt innan vi gav oss ut på stan och åt. Detta är nog det finaste hotell vi kommer att bo på under vår resa. Det är så fint och fräscht och alla är väldigt hjälpsamma. Det allra bästa med rummet är badkaret på balkongen och utsikten mot bergen och havet. Sigge har en egen säng (en soffa/dagbädd som de bäddat åt honom) och Svea har en spjälsäng. Det är första gången på resan som vi inte behöver dela stora sängen med något barn, och tänk vad bra man sover! Kanske kan det ha att göra med att sängarna faktiskt är riktigt mjuka och bekväma också, och inte så träaktiga som thailändska sängar brukar vara.

Vi har mest hängt på stranden de dagar vi varit här. Den är inte särskilt fin eller paradisaktig, egentligen ska man ta en liten båt ut till de finare stränderna, men vi har varit lite bekväma och hållt oss på denna strand än så länge. Vi har hittat "vårt hak" där vi håller till. Om man tar en massage eller nån annan behandling så får man utnyttja deras stolar i skuggan precis ovanför stranden resten av dagen, och de sticker till oss små påsar med bananer och ananas. Dricka har de till försäljning. Nere på standen går det försäljare, och det kan ju tyckas tråkigt. Men ibland är det bekvämt, hi hi. I går köpte jag en strandklänning, och Daniel och jag köpte varsitt halsband av olika försäljare. De är inte så påstridiga utan det räcker att skaka på huvudet så går de vidare. Vi har köpt lunch av en strandförsäljare också. En man går omkring med ett ok över axeln. På ena sidan han har en liten grill och på andra sidan förvaring. Så sätter han sig ner på olika platser på stranden och grillar majskolvar (serveras med salt och en tandpetare), kycklingspett, vårrullar och till och med en gryta med nudlar har han. Billigt och gott! Igår satte Sigge i sig intet mindre än fyra kycklingspett, sen en banan och så en glass på det.

På kvällarna går vi ut på stan. Ibland äter vi på restaurang, men nån gång har vi inte orkat mat utan nöjt oss med varsin bananpannkaka från ett moppekök. Sen kan det bli lite strosande och kanske någon shopping innan vi går hem och nattar barnen. Daniel och jag brukar sitta på balkongen när barnen somnar. Som ikväll när jag sitter och bloggar (detta hotell har wifi på rummet något jag kommer sakna när vi åker härifrån) och Daniel löser korsord. Ikväll får vi även äran att lyssna på kineser som sjunger karaoke på en bröllopsfesti närheten. Annars brukar det mest vara syrsorna som hörs. Senaste veckan har vi avslutat kvällen med ett avsnitt av säsong ett av Homeland, på datorn i sängen.

Förresten måste jag berätta vad som hände i eftermiddags när jag och Svea varit ute och gått en sväng på egen hand, mdan grabbarna åkte "riktig" tuk-tuk, dvs en som inte är helt överbyggd och bilaktig, utan verkligen ser ut som en moppe. Tillbaka på hotellet skulle jag dra Svea i vagnen upp för alla ramper för att komma upp till rummet. Hotellet ligger högt upp på en sluttning så det är en brant backe och sen en massa trappor, med ramper för vagnar. här har man inte sådana byggregler  som i Sverige, så de där ramperna är riktigt branta. Det är oftast Daniel som brukar köra upp vagnen så det har inte varit nt problem. När jag kom till sista rampen var jag nästan uppe när jag kände att fötterna gled i skorna och jag orkade inte ge vagnen den sista skjutsen för att den skulle komma över kanten. Vagnen kom farande nerför rampen i världens fart och där stod jag och försökte få hejd på den. Det slutade med att vagnen välte framåt med Svea i den och jag fick en ordentlig smäll på vänster knä när vagnen åkte in i mig. Både jag och Svea skrek nog i högan sky så det kom folk springande från alla håll. Vi fick fantastisk hjälp av en man från Grönland som var först på plats. Han lyfte upp vagnen och tog hand om Svea medan jag satte mig i trappan, sen hjälpte han oss upp till en fåtölj och satt och höll en isblåsa mot knät på mig. Både han och en anställ på hotellet följde mig upp till rummet och stöttade mig när jag linkade. Svea klarade sig med blotta förskräckelsen, men mitt knä är det värre med. Det har svullnat upp och jag har ont, men jag kan röra på det och så, så det är ingen större fara hoppas jag. Det blev hämtmat ikväll för jag tar mig ingenstans. Jag hoppar på ett ben omkring i rummet. Hoppas det räcker med någon dags vila, så inte det här ska förstöra semestern. Tack och lov att det gick bra med Svea iaf.

Vi tog oss med färja från Phuket till Phi Phi-öarna. Det tog ca 2 timmar. På färjan fanns många människor, både turister från hela världen och thailändare. Och sjukt mycket väskor/packning. Vi lämnade ifrån oss våra, iofs märkta, väskor och undrade i vårt stilla sinne om vi skulle få se alla fyra väskorna igen. Men det där är de bra på thailändarna, och vi återfick alla väskor utan problem. Vi fick som vanligt hjälp med alla väskor och vagnen så att vi kom av på den pyttelilla landgången. Ombord på färjan åt vi medhavd frukt (en färsk ananas skuren i bitar samt en hel klase minibananer som vi köpt för 100 bath, vilket är ca 23 kr), Svea flörtade med omgivande människor, jag pratade med en kinesiska, Sigge spelade på iPaden och Daniel gick ut och kollade läget på däck.  

Vårt hotell på Phi Phi (Sigge har hela tiden trott att vi ska hälsa på i Pippis hus, hur mycket vi än försökt förklara…) ligger på en avsides strand där det bara finns 2-3 hotell och inte mycket mer. Ganska skönt efter hetsen i Phuket. Det är ett mycket fint hotell, så det kändes lite lyxigt att komma hit efter vårt enklare boende i Phuket. Eftersom det inte finns mycket konkurrens här på stranden är priserna rejält saftigare än vi är vana vid här i Thailand. Det är fortfarande billigare än i Sverige, men en middag kostar dubbelt så mycket här mot i Phuket och en massage nästan två gånger så mycket. Tur för plånboken att vi bara är här i tre nätter.

Eftersom det inte finns så mycket att göra här har vi njutit av vädret och stranden. Vi har badat i poolen och i havet, grävt i sanden, letat snäckor mm. Jag har läst ut min första bok på den här resan, Daniel löser korsord och vi äter god thailändsk mat. Till och med Sigge och Svea äter thaimat utan att klaga, även om Sigge önskat sig pasta till lunch ett par gånger. Vi har hittat den enda restaurangen på stranden som inte hör till ett hotell, och ätit där ett par gånger. Den drivs precis vid ”sea gypsy:ernas” lilla by, dvs sjöfolket. Det är en enkel restaurang som bara serverar thaimat och man sitter på träbänkar med fötterna i sanden. Personalens barn leker brevid, eller sitter längst in i restaurangen och tittar på barnprogram. Sigge har slunkit dit och satt sig att titta han också när han ätit färdigt, men håller sig lite på sin kant försiktig som han är.  

Alla är ju så otroligt barnkära här i Thailand, så Svea får uppmärksamhet vart vi går. Alla gullar, nyper i kinderna, busar eller vill bära på henne. Som tur är tar hon det med ro. Sigge får också uppmärksamhet, men inte lika mycket nu när han blivit större.

På kvällarna när vi nattat barnen sitter vi på altanen utanför dörren och läser, eller pratar med våra australiensiska grannar. Och slåss med myggen! Jag gör det i alla fall. Daniel har inte fått ett enda myggbett, medan jag får flera nya varje kväll trots att jag totalimpregnerar mig själv med myggmedel. Det blir inga små gulliga myggbett heller, utan jag får stora blaffor som ser hemska ut och kliar helt förskräckligt. Australiensarna blev förskräckta när de såg mina bett, de tror att jag är allergisk mot myggor. Men jag tycker att det är under kontroll nu jämfört med för några dagar sen när jag knappt kunde tänka på annat.

I morgon fortsätter resan. Denna gång mot Ao nang.

Nu har vi varit här vid Kata beach i Phuket i två dagar. Underbart väder har vi, och två nöjda barn. Men vi konstaterar att det här med Phuket inte är vår grej. För stort, för livligt och hemsk trafik där man får gå med barnen nästan ute i gatan ibland. Det var bra som ett första stopp för att komma in i tidsomställningen, men nu ser i fram emot nya äventyr i mogon då vi beger oss till Phi-Phi.

I går sov vi alldeles för länge. Vi vaknade 12.15 allihop! Det serverades förstås ingen frukost längre så vi fick gå iväg och äta lite lunch istället. Det råkde ju vara min födelsedag, och den blev därmed ganska kort, ha ha. Annars bjöd dagen på en promenad på stranden tex. Det blev en väldigt lång promenad i värmen, men Sigge gick hela tiden. Han gick så mycket att han faktiskt fick skavsår i ljumskarna! Han fick också håret klippt igår. Skönt med lite kortare i värmen. Sen kanske inte frisyren var den allra snyggaste, men kanske kunde hon bara klippa en frisyr... Men vår söta Sigge klär förstås i allt. Jag besökte en salong för att vaxa benen för första gången i mitt liv. Det var inget jag längtar efter att få uppleva igen. Tur det finns rakhyvlar!

Idag har vi varit och hängt på stranden som är helt olik de andra thailändska stränder jag varit på. Rad efter rad med solstolar och mängder med försäljare. Vi träffade på ett senskt par som åker till Kata varje år, bor på samma hotell och ligger i samma solstolar varje gång. Nej, det lät inget vidare tyckte vi, även om det var härligt att bada i havet och gräva i sanden. Med två barn kan jag lova att sanden sprider sig precis överallt! Herregud, vi hade sand från topp till tå och lunchen vi beställde krasade mellan tänderna av all sand från våra fingrar. Så det var rätt skönt att komma till hotellet och slänga sig i poolen (tror säkert hotellägaren uppskattade att vi sandade ner hans pool). Svea sov middag och sen tog vi en taxi till ett stort shoppingcenter för att komplettera med lite kläder, skor och solglasögon. Tyvär var shoppingcentret en besvikelse och det slutade med att vi ändå köpte allt vi behövde i de små gatustånden. Men vi var mer än nöjda med våra inköp. Tillbaka vid vår strand gick vi och åt mat och sen hem till hotellet där barnen fick titta på Dora på DVD en stund innan de somnade. Första kvällen de somnar i lagom tid och låter mamma och pappa få lite tid att läsa/blogga/se på film. Det tackar vi för!

Till våra oroliga och nyfikna familjer kommer här en liten hälsning. Vi är framme och det har i stort sett gått väldigt bra. Svea hade svårt att komma till ro på första flyget bara, och det var lite jobbigt med en skrikig och övertrött unge. Men sen gick det bättre. Sigge har skött sig helt underbart bra. Så tålmodig, och har tyckt att det har varit ett äventyr från början till slut.

Rätt möra och trötta klev vi ut utanför Phukets flygplats för att leta reda på vår väntande chaufför, bara för att upptäcka att där inte fanns någon som väntade. Pust och stånk. Men det ordnade sig ändå rätt bra. Det första vi gjorde när vi kom till hotellet var att byta om till badkläder alla fyra och hoppa i poolen. Sen gick vi på en restaurang och åt bla nudelsoppa och stekt ris.

Nu väntar sängen!

Vi är nu på Arlanda i väntan på avgång. Än så länge inga katastrofer. Vi hoppas det fortsätter så!

Sitter i bilen och väntar på min akuttid hos reumatologen. Vet inte om det säger mest om mina superdåliga resnerver, eller om det faktiskt är så att mitt vänstra knä bestämde sig för att börja krångla såhär mitt i helgdagarna och bara några dagar innan vår resa. Nåja det känns bra att få diskutera saken med min läkare, så får vi se om hon tycker att jag behöver en kortisonspruta eller ej. Hoppas lite att hon inte tycker det för den sprutan är inte så himla kul.

Uppdatering:

Nåja, läkaren verkade inte tycka att jag överdrev iaf. Hon föreslog en spruta i varje knä! Men efter liten diskussion så bestämde vi oss för att bara ta det vänstra. Ja, kul är det ju inte, men det går rätt fort och så hoppas jag kunna skutta omkring redan i morgon.