SIgge är lite på gränsen till att behöva sova middag längre. Nu sover han ibland och ibland inte. Kanske det bara blir en kvart i bilen när vi är på väg någonstans. Det funkar bättre än jag trodde att han inte sover faktiskt. Men igår blev det nog lite för mycket. Kl 18 satt vi i soffan och myste och jag pillade lite i Sigges hår när jag märkte att han varit väldigt stillsam en stund. Mycket riktigt hade han somnat. Väldigt ovanligt att han somnar i soffan, det händer i princip bara när han är sjuk, så han måste ha varit ordentligt trött. 

Farfar har ramlat ner i den här gropen säger Sigge. Vi måste dra upp honom. Åhej, åhej låter det då. Sen måste vi ringa ambulansen. Kom fort säger Sigge.

Sigge och jag njuter av solen trots att det blåser lite. Svea och Daniel myser inne. Vi väntar på familjen Bjerkeby som ska komma förbi.

Sigge vägrar haklapp och då får man äta utan tröja för att inte förstöra den. Vis av erfarenhet vet jag att fläckar från IKEA's köttfärssås är förödande för kläderna.

Det har varit lite dåligt med uppdateringar här på bloggen sen Svea kom. Ska försöka bättra mig från och med nu, men vi får väl se hur mycket jag hinner med så här i början av livet som tvåbarnsförälder. För det är lite skillnad att ha en spädis OCH en 2-åring att ta hand om har jag märkt...

Hur som helst så föddes vår Svea den 18 september kl. 12.15 Hon vägde 3540 g och var 51 cm lång. Det betyder att Linda gissade närmast på datumet då hon gissade den 17 september, jag gissade närmast på vikten 3550 gram, och Bertil prickade precis in längden.

Förlossningen gick bra och var inte lika långdragen som med Sigge. Själva förlossningen känns positiv såhär i backspegeln. Tyvärr fick jag problem efteråt, i form av spinalhuvudvärk, som kastar en skugga över Sveas första vecka i livet som inte alls blev som vi hade trott. Narkosläkaren som satte ryggbedövningen råkade sticka hål på fel ställe så att det läckte ut ryggmärgsvätska vilket orsakade en väldig huvudvärk och nackvärk så fort jag stod upp. Det är tydligen inte helt ovanligt att detta händer och det går över av sig själv. Men när det gått en vecka och jag kände att jag knappt klarade av att vara hemma för allt lät så högt (Daniel andades för högt när han sov, värmeanläggningen brummade för högt osv) blev jag inlagd igen och fick göra en sk blood patch. Då tog de blod från min arm och sprutade in i ryggen för att på så sätt täppa igen hålet. Direkt efteråt blev jag helt bra! Tyvärr fick jag lite migrän också pga all smärta och stress, men nu är jag hemma och på benen igen.

Svea mår iaf bra och går upp i vikt som hon ska. Tänk att man redan efter några dagar märker hur olika personligheter ens barn har. Svea har direkt fattat det här med amning, där vi verkligen fick jobba med Sigge tex. Och Sigge var mer nöjd över att ligga själv på en filt, medan Svea helst vill vara i famnen. Ofta vaknar hon så fort man försöker lägga ner henne.

Sigge är gullig med Svea och vill gärna krama och pussa och hjälpa till med blöjbyten osv. Jag har inte märkt nån svartsjuka än så länge. 

På förmiddagen tog vi en långpromenad här i byn. Det var jättevarmt och skönt, och Svea fick sin premiärtur i vagn. Hon sov hela tiden så hon verkade gilla det. Sigge slumrade till han också på slutet.