I fredags kom vi till vårt sista resmål på den här resan (förutom ett par nätter i Phuket innan hemfärd) nämligen Klong dao-beach på Koh Lanta. Det kändes rätt skönt att komma fram och veta att vi ska stanna här nu, att kunna packa upp våra skrynkliga och sandiga kläder från ryggsäckarna och inte längre behöva fundera på i vilken väska och vilket fack vi har lagt deodoranten, myggmedlet eller klockan. Fast det har ju gått otroligt bra att åka runt på olika ställen också! Lite packningskrångel hör väl till.

Det var ju här, på Koh Lanta och precis detta hotell, som vi började planera den här långresan för tre år sedan. Det var lite spännande att komma tillbaka och se om det var som vi mindes det, och vad som hade ändrats. Första dagen var det lite av en chock att det var SÅ otroligt många svenskar här, och ffa barnfamiljer. Ett tag tänkte vi att det var som på Busfabriken, och vi blev lite svettiga av tanken att vi bokat hotell här i fem hela veckor! Men antingen så vande vi oss snabbt, eller så var det något särskilt den där första kvällen, för nu tänker vi inte mycket på det längre utan trivs jättebra.

Vårt rum är väldigt enkelt men rent och prydligt.

Bara för att vi ska stanna så länge har vi bett om ett par extra kuddar och det fick vi på en gång. Vi frågade också om det fanns någon vattenkokare att låna till rummet, men alla var redan utlånade. Men några timmar senare kom de med en vattenkokare till oss - en som de troligen varit iväg och köpt för den verkade aldrig använd! Vi har hittat en tältaffär en bit bort som är ungefär som ett thailändskt Claes Ohlsson. De har allt från plastbyttor till rengöringsmedel, brödrostar och sopkvastar. Där har vi handlat på oss lite småsaker som kan vara bra att ha de här fem veckorna, såsom en kaspylöppnare, några teskedar, två kaffekoppar, diskborste och diskmedel mm. Sen köpte vi en liten plastpall där också, som Sigge kan ha att stå på så han når upp till handfatet. Det visade sig vara väl investerade 24 kr, för den används även som sittplats ute på altanen och för att Sigge ska nå upp till lysknapparna.

Granne med oss här på hotellet bor en familj från västkusten som har en pojke som är bara ett par månader äldre än Sigge, och en flicka som är snart 2. Vi vuxna pratar en hel del när vi är ut på altanerna samtidigt, och barnen springer emellan och leker. Ja, inte Svea så mycket då, men hon är med när de är på vår altan.

Vi har upptäckt att det finns en genväg från hotellet upp till stora vägen, så dit går vi nästan varje dag i något ärende eller för att köpa med oss lunch tex. Det är bra mycket billigare att äta där. Om vi hämtar lunch där så betalar vi knappt 60 kr för hela familjen. På kvällarna är det ju dock svårt att slå stranden, för det är rätt härligt att sitta där i solnedgången med fötterna i sanden och vänta in någon got mat.

Sigge har fått en infektion i ytterörat av badvattnet så han har badförbud och går på mediciner i fem dagar. Det gör dock inte så mycket, för han har inga större besvär av örat och badförbudet verkar han inte hänga läpp över. Han är nöjd med att leka på poolkanten eller ännu hellre sitta i strandkanten och gräva, gräva, gräva med svalkande vågor som slår upp på benen (det kan väl ändå inte räknas som att bada, det är långt ifrån örat). Vi försöker göra lite annat om dagarna också, så att det inte blir badsituationer hela tiden. Resten av resan sen måste han ha silikonproppar i öronen vid bad.

Ja, jag vet att jag har bloggat dåligt senaste veckan. Dessutom försvann lite av inlägget från Koh Mook av nån underlig anledning. Här kommer iaf några fler bilder därifrån:

I måndags tog vi en liten skranglig färja från Koh Lanta till den lilla lilla ön Koh Mook. Färjeturen gick ganska fort, mycket tack vare en skånsk familj som bjöd på snacks och whiskey, och deras dotter roade våra barn. När vi kom fram till ön visade det sig att vi skulle till andra sidan, så det var bara att hosta upp några hundra bath till för att bli skjutsade med longtailbåt till vår strand. Det var spännande att ta sig från färjan ner i en longtailbåt och så över i en annan longtailbåt som låg brevid. Detta skedde inte vid en hamn, utan ute på havet. Men vi lyckades få med oss all packning och rätt barn, hi hi. Barnens flytvästar som vi packat med oss hann vi inte få på eftersom vi inte visste att vi skulle ner i en liten båt. Det är väl typiskt när man har släpat med sig flytvästar från Sverige och så använde vi dem inte. Kanske blir en ny chans i morgon när vi ska härifrån. Turen med longtailbåten var blöt! Det skvätte upp havsvatten på oss i ljumma duschar lite nu och då. Sigge skrattade och njöt, Svea såg lite förvånad ut.

Stranden vi bor på har sand som är så finkornig att den knarrar och gnisslar under fötterna. Det ligger endast två resorter här. Vår resort ligger längst ut på en långsmal udde med strand på båda sidorna, så alla bungalows har havsutsikt. Resorten där vi bor känns jättefin, och rummet lyxigt. Jättefin service har de. Varje kväll i skymningen så kommer det personal och fäller ut myggnäten runt sängarna, kollar om soporna behöver tömmas, drar för gardinerna och laddar om de elektriska myggjagarna. Vi undrar ibland om vi är kameraövervakade på rummet. Hur kan de annars veta exakt när vi äter frukost? Varje morgon när vi kommit tillbaka från frukosten så är rummet redan städat och sängarna bäddade. Idag ställde nog Daniel till det för städpersonalen när han låg magsjuk på rummet och inte ville ha städat utan vara ifred. De kom två gånger och ojade sig och undrade hur de skulle göra nu då. På grund av Daniels magsjuka har jag och barnen fått roa oss själva i dag. Vi har mest hängt vid poolen, men tog även en promenad in till byn och köpte glass. Nu ikväll är Daniel piggare igen och har faktiskt ätit en smörgås.

Först när vi kom trodde vi att det inte fanns något mer här än vår resort, och att vi var tvungna att äta och göra allt här. Men sen upptäckte vi att det finns en liten fiskeby en kort promenad bort, och det gjorde hela upplevelsen mycket bättre. I fiskebyn har det kommit upp en del minimarkets och små restauranger som nog mest vänder sig till oss turister, men samtidigt är det nog det mest genuint thailändska vi har upplevt på vår resa. Byn har inte kommit till för turisterna, utan thailändarna bor och lever där. När man går genom byn ser man deras hus, möter lösa getter och hönor, ser barnen på skolgården och ser en fiskare sitta och laga sina nät. Vi har handlat dricka och lite snacks i byn, för oj vilken skillnad i pris mot på resorten, som faktiskt är ganska dyr.  Första dagen köpte jag en Magnum och en cornetto på resorten och det gick på ca 170 bath. Dagen efter köpte vi två glassar i byn, en magnumliknande och en pinnglass, för 35 bath.

Vi gör inte så mycket annat här än att sola och bada, leka i sanden, plocka snäckor, äta och dricka. Men det är ganska behagligt. J Det har blåst ganska mycket sen vi kom hit, så vi har faktiskt inte känt oss svettiga en enda gång. Oftast är det en behaglig värme, men ett par gånger har vi faktiskt frusit! Det brukar lugna ner sig mitt på dagen, så vi har inte lidit av blåsten. Det gäller bara att komma ihåg att smörja barnen ordentligt för solen tar riktigt ordentligt ändå. Själv har jag blivit lite slarvig med mitt eget solskydd, s&ar

Idag kände vi för att hitta på något på förmiddagen så vi totg en taxi och åkte till Animal welfare center vid Long beach. Där tar de emot övergivna och skadade hundar och katter (för här finns det många lösdrivande djur), och hjälper dem genom att vaccinera, medicinera, sterilisera, avlusa, ge dem ordentlig mat, promenader osv. Det mesta av arbetet är det volontärer som utför och de enda intäkterna kommer från donationer samt från en restaurang här som skänker sitt överskott dit. De arbetar också för att placera ut djuren i familjer som kan ta hand om dem, både bland lokalbefolkningen och bland turister. Det är nämligen inte alls ovanligt att turister adopterar en hund som får komma till deras land efter en tids karntän. Jag kollade lite snabbt av nyfikenhet på en informationslapp om hundadoption och där stod det att det kostar ca 20 000 bath, dvs 4-5000 kr.

Vi gick en liten rundtur där vi fick se djuren och höra om hur centret fungerar. Katterna gick lösa på området, och de var hur söta som helst. Väldigt vana vid att bli burna på och kelade med. Sigge fick beröm av en volontär att han klappade så fint och försiktigt. Han fick prova att hålla i en också. Det var lite svårt och ovant, men kul. Sen lånade vi en hund och tog med den på promenad. Vi fick äran att gå till stranden med Elvis.  

Sigge blev lite grinig när vi var tvungna att lämna tillbaka Elvis. Han ville ta med honom hem, fast han var lite smårädd för hunden. Vi måste nog hund- och katträna våra barn... Så om du som läser detta har en hund eller katt att låna ut kan du höra av dig till oss i mars när vi kommit hem.   

Resten av dagen har gått i lugnets tecken. Svea sov en lång middagslur då Daniel passade på att gå iväg på fotmassage. Sigge och jag satt på altanen där han ritade och pysslade lite, och jag hade svårt att slita mig från min bok Sandmannen (Kepler) som är så spännande. På eftermiddagen när solen inte stod lika högt gick vi till en skön strandbar som ligger ett stenkast ifrån där vi bor. Vi har gått dit varje eftermiddag sen vi kom. Där kan man slå sig ner på flätade mattor och kuddar under ett parasoll och i de bästa av världar så dricker Daniel en Chang och jag en mangolassi medan barnen leker så fint i sanden framför oss. Men så ser det ju inte alltid ut kan ni tro, ha ha! Oftast kommer barnen och vill dricka upp min mangolassi så att det blir sand i glaset och jag knappt får något själv. Eller så vill Sigge att vi ska komma och sparka boll eller vara med i hans lek på något sätt. Eller så drar Svea upp tonvis med sand på mattan och gnäller utan någon synbar orsak. Fast där emellan kommer det faktiskt en del guldstunder då Daniel och jag hinner byta några ord i lugn och ro. Det är ett ganska härligt ställe att tillbringa eftermiddagen på.

Nu på kvällen har vi varit till en restaurang i närheten och ätit. Sigge sa på en gång att han ville ha spagetti och ketchup, så det fick han (han har varit superduktig på att smaka nya underliga thairätter i dryga två veckor nu). Kära nån vad han lassade in! Han blev helt knäpptyst och bara slevade i sig spagettin. Den var slut på 3 minuter. Själv åt jag grillade revbensspjäll, och det smakade riktigt, riktigt bra. Vi avslutade med att skicka iväg en papperslykta på stranden och stod och tittade på den ända tills den försvann i mörkret långt borta. Egentligen är jag emot sådana där lyktor eftersom de skräpar ner i havet, men nu fick det bli så ändå. Sigge har varit så fascinerad av de där lyktorna när vi har sett andra som har skickat iväg, och nog var det lite magiskt att stå där på stranden och skicka iväg vår egen lykta.

Vi pratade med tjejen som sköter om stället där vi bor. Det är en ung tjej som är riktigt bra på engelska. Vi pratade lite om hur det är att leva i Sverige respektive Thailand, tex om föräldraledighet, skatt och hundar. Här betalar man ca 17% i skatt på sin inkomst, men man får ingenting tillbaka enligt den här tjejen (som vi som har sjukvård mm tillbaka). Därför är det vanligt att man på småställen som här på öarna uppger att man har en lägre inkomst än vad man faktiskt har och så stoppar man mellanskillnanden direkt i fickan.

Här är två bilder från restaurangen där vi åt igår. Båda är tagna vid samma tidpunkt, men den ena med blixt och den andra utan för att man skulle se havet.

I morgon bitti packar vi ihop våra grejer igen för att efter lunch dra vidare till Koh Mook.

Igår tog vi ännu en färja för att förflytta oss till nästa anhalt på resan - Koh Lanta. Här har vi ju varit förut för tre år sedan, och det var ju faktiskt här som tankarna på den här långresan väcktes. Nu är vi på en annan strand, Klong nin, som vi inte känner till sedan tidigare. Det är en ganska lugn strand och man behöver verkligen inte trängas.

Vi bor inte direkt på ett hotell utan det är  som en resebyrå som hyr ut fyra rum/studios.Vårt rum är ganska stort och fräscht och funtionellt, även om det är enkelt. Det enda som jag inte tycker är funktionsdugligt är duschen som jag faktiskt inte har en aning om hur det är tänkt att man ska använda. Undrar hur många gånger vi behöver duscha på fyra dagar... dt får bli ett minimum, ha ha. Tur man kan skölja av sig i uteduschen! Läget på rummet är det allra bästa - precis på stranden. Vi har en egen uteplats med solstolar och en jacuzzi.

I går när vi kom skyndade vi oss längre bort på stranden för att träffa våra grannar hemmifrån. De har varit här i över en vecka, och de åkte till Phuket i morse, så i går eftermiddag var all tid vi hann träffas. Vi hängde på deras hotell ända fram till kvällen. Sigge lekte med sin förskolekompis Alma och det var roligt för honom att leka eftersom han har lite svårt att ta kontakt med främmande barn.

Vi åt middag tillsammans på kvällen, och maten dröjde så länge att klockan blev jättemycket innan vi var klara. Sveagumman somnade i matstolen rätt upp och ner.

Idag har vi mest hängt på stranden. Badat, sparkat boll, grävt. På eftermiddagen tog jag en fotmassage i en timme och det var helt gudomligt. Jag höll på att somna till flera gånger, och en gång vaknade jag av att jag nästan snarkade! Lite pinsamt, men sååååå skönt. Vi tog en tidig middag och strosade sen hem till rummet. Vi stannade och köpte vattenmelon av en fruktförsäljare. Här köper man en hel vattenmelon för 80 bath, ca 16-20 kr och vi fick den uppskuren i lagom bitar. Sigge tjatade till sig ett linne i en annan affär vi passerade. Sen blev det skapligt i säng för barnen som varit ganska trötta idag efter den sena kvällen igår.

Mitt knä har blivit mycket bättre de senaste två dagarna, så vi har till och med kunnat vara på stranden. Jag har blivit skjutsad av hotellet eller tagit en tuk-tuk för att inte överanstränga knät, men ändå rört på mig mycket och det funkar bättre och bättre. Alla thailändare är så oroliga och måna om mig när jag har kommit med mina kryckor. Hotellpersonalen har erbjudit sig att skjutsa oss runt dit vi vill, tuk-tukföraren sänkte priset, glassförsäljaren (som inte pratade mer än tre ord engelska ungefär) gav sig in i nån väldigt invecklad historia som kanske, eventuellt handlade om att han själv opererat sitt knä. Priset har nog ändå Linda, vår solstolskvinna/massageförsäljerska tagit. Hon kom farande ner på stranden med sin mobiltelefon i högsta hugg, föll på knä brevid mig och lade telefonen mot mitt onda knä. Högtalarfunktionen var på, och där ur hördes någon som mässade/bad på thailänska (antar jag att det var iaf). Det var tydligen Lindas bror. Linda var övertygad om att detta skulle hjälpa mig och kom och frågade flera gånger om det inte kändes lite bättre. Idag när vi kom dit fick jag en omgång till. Lite skumt i våra ögon, men tänk så godhjärtat att engagera sig och sin bror för en främande människa sådär.

Vi har pratat en hel del med ett par från Göteborg, Grete och Staffan, på stranden denna vecka. Jättegulliga är de, och har tagit sig an barnen och byggt sandsmörgåstårtor och badat med dem.

Tillbaka på hotellet på eftermiddagen tog Daniel mina kryckor och gick till doktorn för att lämna tillbaka dem eftersom vi åker vidare i morgon. Efter en dryg timme undrar jag vart han har tagit vägen och efter ytterligare en var jag minst sagt orolig. Jag såg framför mig hur jag skulle få åka hem själv med barnen, ringa Daniels pappa och berätta att Daniel förvunnit osv. Ja, jag kanske överdrev en smula men jag kan lätt bli lite hispig. Det började bli mörkt och barnen behövde mat, så jag skrev en lapp på rummet och gav mig ut med barnen. Vi hann inte ut från hotelområdet så mötte vi Daniel som kom joggande uppför backen. Han hade träffat på en gammal jobbarkompis och blivit sittande och pratat förstås. Det är i såna här lägen jag saknar mobiltelefoner.... Kul för Daniel i alla fall, och min ilska försvann fort. Så gick vi och åt och hade faktiskt en jättetrevlig kväll med glada barn som lät oss vuxna prata lite med varanda ibland också. Fantastiskt att Svea var glad så länge, för hon sov bara middag i en halvtimme ungefär.

Igår såg vi ett roligt polisfordon. Den hade massa ljusslingor och jättestora högtalare som spelade hög musik.

Här är stället för min och Sveas olycka. Den översta rampen. På bilden till höger kan man fortfarande se spåren efter den utspillda juicen som Svea höll i knät.

I morse blev det en tur till doktorn med mitt knä. Vi visste ju inte vad vi hade att vänta oss så vi åkte hela familjen. Hotellet var gulliga och skjutsade oss trots att det inte var så långt, men jag kunde inte gå så det var nödvändigt. Bara att ta sig ner till receptionen nerför alla trappor var en utmaning. Det blev kryckor, kylomslag och två sorters mediciner - en smärtstillande och en som jag tror var antiinflamatorisk. Läkaren trodde det skulle vara bra om en vecka. Hoppas han har rätt. Idag har vi hängt på rummet nästan hela dagen eftersom jag inte rör mig så bra. Daniel har varit ut ett par svängar och köpt mat, och på eftermiddagen tog han och barnen en promenad och var och fikade. Han hittade ett fik som hade riktigt bra kaffe till hans stora lycka. Kaffet här smakar tydligen inget vidare, en dag tyckte han att det smakade nysmälld raket, lite krutaktigt sådär. Vi har läst, barnen har lekt och kollat film. De har badat på balkongen och Sigge har lastat dekorsten i sin lastbil och flyttat dem från ena sidan av balkongen till den andra.

Jag ringde SOS international för att kolla hur man ska gå tillväga i och med mitt läkarbesök och vår reseförsäkring. Än så länge har vi inte lagt ut så mycket pengar att det är värt självrisken, men man vet ju aldrig. Man kan ju söka och se om man får ersättning för att semestern blivit "förstörd".

Idag och igår har det varit jättevarmt och klibbigt. Just det klibbiga är jobbigt tycker jag, det är ju så att man knappt vill kramas med barnen för att det är så otroligt kladdigt. Lokalbefolkningen längtar efter åska säger de, och jag också.

I torsdags gav vi oss iväg ifrån Phi Phi mot Ao nang. Daniel och jag var spända på att återvända till Ao nang eftersom det var dit vi åkte första gången vi var i Thailand för sisådär 7 år sen. Resan började med en kort promenad till den lilla piren vid hotellet. Där fick vi hoppa på en ganska liten båt och åka i en dryg halvtimme till den stora hamnen på Phi Phi. Det var en härlig tur.

Sen åkte vi med en större färja i två timmar till Krabi och tog en taxi därifrån till Ao nang vilket tog max 30 minuter. Det är lite stressande att resa och byta båtar med all packning och två barn inklusive vagn. Ibland får man lov att klättra från sin båt över till en annan båt för att sedan kunna hoppa iland på bryggan. Men oftast har vi fått jättefin hjälp av båtpersonalen som hjälper oss att kasta iland packning eller bär barnen.

Väl framme på hotellet var vi trötta, svettiga och hungriga så vi kollade bara in rummet lite snabbt innan vi gav oss ut på stan och åt. Detta är nog det finaste hotell vi kommer att bo på under vår resa. Det är så fint och fräscht och alla är väldigt hjälpsamma. Det allra bästa med rummet är badkaret på balkongen och utsikten mot bergen och havet. Sigge har en egen säng (en soffa/dagbädd som de bäddat åt honom) och Svea har en spjälsäng. Det är första gången på resan som vi inte behöver dela stora sängen med något barn, och tänk vad bra man sover! Kanske kan det ha att göra med att sängarna faktiskt är riktigt mjuka och bekväma också, och inte så träaktiga som thailändska sängar brukar vara.

Vi har mest hängt på stranden de dagar vi varit här. Den är inte särskilt fin eller paradisaktig, egentligen ska man ta en liten båt ut till de finare stränderna, men vi har varit lite bekväma och hållt oss på denna strand än så länge. Vi har hittat "vårt hak" där vi håller till. Om man tar en massage eller nån annan behandling så får man utnyttja deras stolar i skuggan precis ovanför stranden resten av dagen, och de sticker till oss små påsar med bananer och ananas. Dricka har de till försäljning. Nere på standen går det försäljare, och det kan ju tyckas tråkigt. Men ibland är det bekvämt, hi hi. I går köpte jag en strandklänning, och Daniel och jag köpte varsitt halsband av olika försäljare. De är inte så påstridiga utan det räcker att skaka på huvudet så går de vidare. Vi har köpt lunch av en strandförsäljare också. En man går omkring med ett ok över axeln. På ena sidan han har en liten grill och på andra sidan förvaring. Så sätter han sig ner på olika platser på stranden och grillar majskolvar (serveras med salt och en tandpetare), kycklingspett, vårrullar och till och med en gryta med nudlar har han. Billigt och gott! Igår satte Sigge i sig intet mindre än fyra kycklingspett, sen en banan och så en glass på det.

På kvällarna går vi ut på stan. Ibland äter vi på restaurang, men nån gång har vi inte orkat mat utan nöjt oss med varsin bananpannkaka från ett moppekök. Sen kan det bli lite strosande och kanske någon shopping innan vi går hem och nattar barnen. Daniel och jag brukar sitta på balkongen när barnen somnar. Som ikväll när jag sitter och bloggar (detta hotell har wifi på rummet något jag kommer sakna när vi åker härifrån) och Daniel löser korsord. Ikväll får vi även äran att lyssna på kineser som sjunger karaoke på en bröllopsfesti närheten. Annars brukar det mest vara syrsorna som hörs. Senaste veckan har vi avslutat kvällen med ett avsnitt av säsong ett av Homeland, på datorn i sängen.

Förresten måste jag berätta vad som hände i eftermiddags när jag och Svea varit ute och gått en sväng på egen hand, mdan grabbarna åkte "riktig" tuk-tuk, dvs en som inte är helt överbyggd och bilaktig, utan verkligen ser ut som en moppe. Tillbaka på hotellet skulle jag dra Svea i vagnen upp för alla ramper för att komma upp till rummet. Hotellet ligger högt upp på en sluttning så det är en brant backe och sen en massa trappor, med ramper för vagnar. här har man inte sådana byggregler  som i Sverige, så de där ramperna är riktigt branta. Det är oftast Daniel som brukar köra upp vagnen så det har inte varit nt problem. När jag kom till sista rampen var jag nästan uppe när jag kände att fötterna gled i skorna och jag orkade inte ge vagnen den sista skjutsen för att den skulle komma över kanten. Vagnen kom farande nerför rampen i världens fart och där stod jag och försökte få hejd på den. Det slutade med att vagnen välte framåt med Svea i den och jag fick en ordentlig smäll på vänster knä när vagnen åkte in i mig. Både jag och Svea skrek nog i högan sky så det kom folk springande från alla håll. Vi fick fantastisk hjälp av en man från Grönland som var först på plats. Han lyfte upp vagnen och tog hand om Svea medan jag satte mig i trappan, sen hjälpte han oss upp till en fåtölj och satt och höll en isblåsa mot knät på mig. Både han och en anställ på hotellet följde mig upp till rummet och stöttade mig när jag linkade. Svea klarade sig med blotta förskräckelsen, men mitt knä är det värre med. Det har svullnat upp och jag har ont, men jag kan röra på det och så, så det är ingen större fara hoppas jag. Det blev hämtmat ikväll för jag tar mig ingenstans. Jag hoppar på ett ben omkring i rummet. Hoppas det räcker med någon dags vila, så inte det här ska förstöra semestern. Tack och lov att det gick bra med Svea iaf.