Mitt knä har blivit mycket bättre de senaste två dagarna, så vi har till och med kunnat vara på stranden. Jag har blivit skjutsad av hotellet eller tagit en tuk-tuk för att inte överanstränga knät, men ändå rört på mig mycket och det funkar bättre och bättre. Alla thailändare är så oroliga och måna om mig när jag har kommit med mina kryckor. Hotellpersonalen har erbjudit sig att skjutsa oss runt dit vi vill, tuk-tukföraren sänkte priset, glassförsäljaren (som inte pratade mer än tre ord engelska ungefär) gav sig in i nån väldigt invecklad historia som kanske, eventuellt handlade om att han själv opererat sitt knä. Priset har nog ändå Linda, vår solstolskvinna/massageförsäljerska tagit. Hon kom farande ner på stranden med sin mobiltelefon i högsta hugg, föll på knä brevid mig och lade telefonen mot mitt onda knä. Högtalarfunktionen var på, och där ur hördes någon som mässade/bad på thailänska (antar jag att det var iaf). Det var tydligen Lindas bror. Linda var övertygad om att detta skulle hjälpa mig och kom och frågade flera gånger om det inte kändes lite bättre. Idag när vi kom dit fick jag en omgång till. Lite skumt i våra ögon, men tänk så godhjärtat att engagera sig och sin bror för en främande människa sådär.

Vi har pratat en hel del med ett par från Göteborg, Grete och Staffan, på stranden denna vecka. Jättegulliga är de, och har tagit sig an barnen och byggt sandsmörgåstårtor och badat med dem.

Tillbaka på hotellet på eftermiddagen tog Daniel mina kryckor och gick till doktorn för att lämna tillbaka dem eftersom vi åker vidare i morgon. Efter en dryg timme undrar jag vart han har tagit vägen och efter ytterligare en var jag minst sagt orolig. Jag såg framför mig hur jag skulle få åka hem själv med barnen, ringa Daniels pappa och berätta att Daniel förvunnit osv. Ja, jag kanske överdrev en smula men jag kan lätt bli lite hispig. Det började bli mörkt och barnen behövde mat, så jag skrev en lapp på rummet och gav mig ut med barnen. Vi hann inte ut från hotelområdet så mötte vi Daniel som kom joggande uppför backen. Han hade träffat på en gammal jobbarkompis och blivit sittande och pratat förstås. Det är i såna här lägen jag saknar mobiltelefoner.... Kul för Daniel i alla fall, och min ilska försvann fort. Så gick vi och åt och hade faktiskt en jättetrevlig kväll med glada barn som lät oss vuxna prata lite med varanda ibland också. Fantastiskt att Svea var glad så länge, för hon sov bara middag i en halvtimme ungefär.

Igår såg vi ett roligt polisfordon. Den hade massa ljusslingor och jättestora högtalare som spelade hög musik.

Här är stället för min och Sveas olycka. Den översta rampen. På bilden till höger kan man fortfarande se spåren efter den utspillda juicen som Svea höll i knät.