Idag blir Svea tre månader gammal. Tre månader är ju inte alls länge, men det känns som att Svea har varit här hos oss jättelänge. Hon är verkligen en del av vår familj nu, och även Sigge ser henne som självklar i familjen. Oj vad han kramar och pussar på henne! Så härligt att se.

Fast det går bara att köra där det är skottat.

Förra veckan var jag ju till reumatologen och fick en kortisonspruta i mitt knä, eftersom det var så himla svullet och gjorde jätteont. Det hade dessutom stelnat i en lite böjd position så jag fick halta fram på tå på den foten. 

Själva besöket hos reumatologen var ju en resa i sig. De brukar ha några parkeringsplatser precis utanför reumatologen eftersom vissa patienter har svårt att röra sig. Efter kortisonsprutan ska man vila leden i ett dygn för bästa effekt, så jag tänkte ställa bilen på en av de där särskilda platserna. Men när jag kommer dit så hör parkeringsplatserna till en annan avdelning nu, och när jag snurrar runt kvarteret så hittar jag inga andra platser. Min tid börjar närma sig så jag får åka bort till stora parkeringen och där är det förstås fullproppat så jag får ställa mig alla längst bort och sen halta så fort jag kan över sjukhusområdet. Sköterskan i receptionen blev inte glad när jag berättade att jag stod så långt bort, och tyckte det var väldigt dåligt att jag inte fått information om vart jag kunde parkera. Hur som helst så fick jag komma in till läkaren som gav mig min kortisonspruta och tömde knät på lite vätska. Det är ingen särskilt trevlig upplevelse att få en sån där spruta, men det gick ändå rätt bra. 

När det var klart började jag fundera på hur jag skulle ta mig tillbaka till bilen. Att gå kändes uteslutet, eftersom jag inte ville förstöra effekten av sprutan. Jag ringde Daniel, men han befann sig med båda barnen på andra sidan stan på väg in på IKEA för att äta lunch. Jag var nog lite känslig och labil efter att ha haft så ont och tagit sprutan och allt så jag bröt ihop och stod och grinade i receptionen. Sköterskan blev helt förskräckt och försökte trösta mig och bjuda på kaffe. Det slutade med att jag fick ringa en taxi och åka den relativt korta biten till sjukhusparkeringen. Det kostade 65 kr. Taxikillen måste ha undrat över den körningen. :o)

Sköterskan var iaf jättegullig och ringde hem dagen efter för att fråga hur det gått och be om ursäkt för att jag inte fått rätt information.  

Redan dagen efter var knät nästan bra igen. Lite smärta på ena sidan och lite svullet, men bra rörlighet. Ännu en dag senare var det så bra som aldrig förr. Fantastiskt!