Den här helgen var en sån där skön helg då vi inte hade en massa planerat utan kunde ta det lite som det kom. Idag var vi tvugna att städa huset, så tråkigt, men vi var klara redan tjugo över tio. Bra jobbat tycker jag, så hade vi resten av dagen till trevligare aktiviteter. Jag valde att tillbringa en stund i vårt "hemmagym" i garaget. Sprang och gick på löpbandet, samt använde crosstraniern samtidigt som jag tittade på Mr Selfridge på svtplay på iPaden.

Efter dusch och lunch åkte jag ensam till IKANO-huset för att belöningsshoppa på Vila. Belöningen var för att jag i morse vägde exakt så som jag har satt som mål, och att det var just till Vila jag skulle berodde på att jag hade presentkort där. Ganska snabbt hittade jag ett par byxor och en tuff jacka i typ MC-modell i läderimitation. Sen fick jag hjälp av en jättegullig tjej som jobbade i butiken att plocka ihop en massa tröjor/toppar att prova. Alla var bra! Men jag var ju tvungen att plocka bort några. Fyra stycken blev det i all fall. Presentkortet räckte inte riktigt....eller ens på långa vägar.    Så kan det gå!

När jag kom hem tog jag hand om barnen medan Daniel var iväg en kort sväng, sen lagade vi mat. Kyklingspett med mangosalsa och sallad. Nu när vi har gasolgrill grillar vi året om. Så saftig och god kycklingen blev, tack vare marinaden den legat i!

Nu har jag provat att ha koriander i både mangosalsan och musslorna vi åt i fredags, och kan bara konstatera att jag fortfarande inte tycker om det. Aldrig mer koriander här hemma om jag får bestämma.

Vi lyxade med thailändska musslor i går kväll. Ett glas vitt blev det också. Fest!

Sigge sov över hos farfar och Svea somnade halv åtta, så vi var i princip barnfria. Det firade vi med att Daniel somnade på soffan kl nio och jag gick och la mig halv tio. Ha ha.

Hem och packa ur kassarna, äta lunch, mata Svea och byta blöja. Allt på max 45 minuter. Sen måste jag iväg och lämna Svea hos Daniel på jobbet medans jag åker till sjukhuset och får en kortisonspruta i knät. Nu är det bråttom!

Ikväll blir det thailändskt!

Storhandling på Maxi

Idag har vi varit både på BVC och sjukhuset, barnen och jag. På BVC vägdes och mättes Svea som vanligt. Hon väger nu 7340 g och är 65,5 cm lång. Kerstin var även lite imponerad av att Svea har börjat åla, och konstaterade att båda våra barn verkar vara motoriskt lagda. Sen kom läkaren och gjorde halvårsbesiktningen. Jag såg att hon stod och drog i Sveas ben, som för att se att de var lika långa, och påpekade att vi skulle röntga hennes höfter senare idag. Det tyckte hon var bra, för hon tyckte att det var nåt suspekt med Sveas höfter. Hon uppfattade att det ena benet är lite kortare än det andra och att "tjockisvecken" på låren är asymetriska, vilket skulle kunna tyda på höftproblem. Så hon skulle skicka en remiss till ortopeden också. 

Åh, jag hoppas verkligen inte att det är något fel på Sveas höfter! Vi har vänner vars dotter har detta fel, och det upptäcktes också på röntgen vid 6 månader tror jag. Hon fick opereras och vara gipsad i en lustig ställning med benen i många, långa veckor. 

Anledningen till att vi skulle på röntgen idag, är för att jag själv föddes med höftluxation, och det kan vara ärftligt. Därför fick vi komma till ortopeden när Svea bara var någon vecka gammal (då tyckte de att allt verkade normalt), och så kallas man på röntgen efter sex månader. 

Idag fick även Sigge röntga höfterna eftersom han inte fick vare sig någon undersökning eller röntgen när han var liten, trots att jag påpekade flera gånger till läkare på BB att jag haft luxation. Sigge var väldigt peppad inför dagens röntgen, men när vi väl kom dit så ville han inte vara med längre. Han grät och stretade emot. Personalen på röntgen tyckte jag inte alls om. De bara stod där och fick mig att känna det som att Sigge var besvärlig. De sa knappt ett ord. Sen efter en liten stund så sa mannen som verkade bestämma därinne "Nej, nu får vi snart ta i med hårdhandskarna". Som tur är fick jag Sigge att lugna ner sig genom att riva i och säga till honom på skarpen. Sen upptäckte han att det inte var ett dugg farligt, så det gick jättebra. 

Efteråt åkte vi till Daniels jobb och åt lunch med honom och jobbarkompisarna. Sigge tog en provtur i en truck:

Redan när jag var gravid med Svea så hade jag bestämt mig att verkligen ta tag i min vikt så fort jag kunde efter att hon fötts. Jag hade inte riktigt haft motivationen att gå ner alla kilon jag samlat på mig under min första graviditet, och så samlade jag ju på mig några till under denna. Nu var jag iaf väldigt motiverad.

Jag anmälde mig till Itrims viktprogram, eftersom jag kände att jag behövde ha hjälp och stöttning. Egentligen vet jag ju hur jag ska äta och att jag måste röra på mig, men jag behövde hjälp med att hålla motivationen uppe och bli pushad lite. Nu, efter två månader, har jag gått ner nästan 10 kg och är snart i mål. Jag försöker gå minst 6000 steg om dagen (vilket kanke inte låter så mycket, men vissa dagar blir det inte så mycket när man är hemma med barnen hela dagen) och köra två ombytta motionspass i veckan. Dessutom får jag äta en massa GOD mat, se bara:

Dålig bild, med här har Sigge Sveas byxor på huvudet, något som han tyckte var väldigt roligt och busigt. Över lag så tycker han att det är jättespännande när man gör något tokigt, eller pratar "tvärtom". Han brukar själv busa och säger att magen är ryggen och ryggen är magen osv. Allra bäst är det när man själv som vuxen hakar på och säger tokiga tvärtom-saker. Ibland blir han lite tveksam och undrar om man skojar eller är allvarlig, och det är väl det som gör det lite spännande antar jag.

Annars är Sigge väldigt mat- och ätafixerad just nu. Från det att vi slutat äta en måltid så börjar han prata och tjata om nästa sak att stoppa i munnen. Det är väldigt påfrestande och ibland blir vi riktigt osams. Det är ju kul att han vill äta förstås, men man kan ju inte äta hela tiden. 

Svea är som sagt väldigt "på" nu för tiden. Hon får tag i saker på ett helt annat sätt, ska undersöka allt och är verkligen nöjd med att ligga och fippla med något:

Sigge är väl inte lika nöjd över detta, speciellt inte när hon tar hans älskade sparkcykel. Men det är bara att han vänjer sig antar jag.