I går träffades jag och tre andra mammor för att julpyssla liksom vi gjorde förra året, och i påskas. Visa av erfarenhet lämnade vi så många barn som möjligt hemma. Svea var med, men hon sov nästan hela tiden, och så var Sofias Emil med men vi var ju hemma hos dem, och han uppförde sig exemplariskt.

Vi träffades kl 13 och efter lite pyssel, prat och fika så var klockan redan 16.30 Jag fick bråttom hem, för jag hade lite dåligt samvete att lämna Daniel ensam med tre barn så länge. Vi hade iaf supertrevligt, och jag lyckades åstadkomma ett par stjärnor i papper.

När jag kom hem var hela nedervåningen storstädad. Daniel, Joakim och Rebecka hade putsat och fejat, och SIgge hade rantat efter och babblat. De hade inte bara dammsugit och torkat golven, utan städat ugnen, badrummet, torkat matstolarna, torkat skåpsluckorna i köket mm. I ugnen stod en stek, och ur kylen plockade Daniel fram äppelcider och snittar! Verkligen trevligt att komma hem till. Som Sofia sa - jag borde nog åka hemifrån oftare!

I onsdags var jag till sjukhuset med Sigge (och Svea var också med) för att han skulle få vaccinera sig. Han fick första dosen vaccin mot hepatit när vi åkte till Thailand för två år sedan, och nu var det dags att fylla på för att få ett skydd som räcker i 20 år. Jag var helt klart lite orolig för hur det skulle gå, med tanke på att läkare/undersökningar/vårdcentraler osv brukar innebära att Sigge tvärvägrar och skriker. Vi har pratat med Sigge i flera veckor om att han ska till sjukhuset och få en spruta, och vi har "tränat" genom att leka att vi ger honom en spruta i armen. Dessutom lovade jag honom en belöning/muta i form av en glass som han skulle få efter sprutan. 

Så Sigge var riktigt laddad inför vaccineringen och var jätteduktig. Precis när sköterskan började vifta med sprutan så ångrade han sig och blev ledsen så jag fick hålla honom medan hon skyndade sig att ge sprutan. Det gjorde nog lite ont, plus att han var arg för att jag höll fast honom så han tjöt och var både arg och ledsen efteråt. Men han fick en "medalj" av sjuksköterskan, och så åkte vi till McDonald's och åt glass, för mjukglass skulle det vara hade Sigge bestämt. 

  Dagen efter pratade han stolt om sprutan och glassen och visade medaljen för fröknarna på förskolan, så jag hoppas inte att detta har spätt på hans rädsla för sjukvård.