Idag har vi varit både på BVC och sjukhuset, barnen och jag. På BVC vägdes och mättes Svea som vanligt. Hon väger nu 7340 g och är 65,5 cm lång. Kerstin var även lite imponerad av att Svea har börjat åla, och konstaterade att båda våra barn verkar vara motoriskt lagda. Sen kom läkaren och gjorde halvårsbesiktningen. Jag såg att hon stod och drog i Sveas ben, som för att se att de var lika långa, och påpekade att vi skulle röntga hennes höfter senare idag. Det tyckte hon var bra, för hon tyckte att det var nåt suspekt med Sveas höfter. Hon uppfattade att det ena benet är lite kortare än det andra och att "tjockisvecken" på låren är asymetriska, vilket skulle kunna tyda på höftproblem. Så hon skulle skicka en remiss till ortopeden också. 

Åh, jag hoppas verkligen inte att det är något fel på Sveas höfter! Vi har vänner vars dotter har detta fel, och det upptäcktes också på röntgen vid 6 månader tror jag. Hon fick opereras och vara gipsad i en lustig ställning med benen i många, långa veckor. 

Anledningen till att vi skulle på röntgen idag, är för att jag själv föddes med höftluxation, och det kan vara ärftligt. Därför fick vi komma till ortopeden när Svea bara var någon vecka gammal (då tyckte de att allt verkade normalt), och så kallas man på röntgen efter sex månader. 

Idag fick även Sigge röntga höfterna eftersom han inte fick vare sig någon undersökning eller röntgen när han var liten, trots att jag påpekade flera gånger till läkare på BB att jag haft luxation. Sigge var väldigt peppad inför dagens röntgen, men när vi väl kom dit så ville han inte vara med längre. Han grät och stretade emot. Personalen på röntgen tyckte jag inte alls om. De bara stod där och fick mig att känna det som att Sigge var besvärlig. De sa knappt ett ord. Sen efter en liten stund så sa mannen som verkade bestämma därinne "Nej, nu får vi snart ta i med hårdhandskarna". Som tur är fick jag Sigge att lugna ner sig genom att riva i och säga till honom på skarpen. Sen upptäckte han att det inte var ett dugg farligt, så det gick jättebra. 

Efteråt åkte vi till Daniels jobb och åt lunch med honom och jobbarkompisarna. Sigge tog en provtur i en truck:

Redan när jag var gravid med Svea så hade jag bestämt mig att verkligen ta tag i min vikt så fort jag kunde efter att hon fötts. Jag hade inte riktigt haft motivationen att gå ner alla kilon jag samlat på mig under min första graviditet, och så samlade jag ju på mig några till under denna. Nu var jag iaf väldigt motiverad.

Jag anmälde mig till Itrims viktprogram, eftersom jag kände att jag behövde ha hjälp och stöttning. Egentligen vet jag ju hur jag ska äta och att jag måste röra på mig, men jag behövde hjälp med att hålla motivationen uppe och bli pushad lite. Nu, efter två månader, har jag gått ner nästan 10 kg och är snart i mål. Jag försöker gå minst 6000 steg om dagen (vilket kanke inte låter så mycket, men vissa dagar blir det inte så mycket när man är hemma med barnen hela dagen) och köra två ombytta motionspass i veckan. Dessutom får jag äta en massa GOD mat, se bara:

Dålig bild, med här har Sigge Sveas byxor på huvudet, något som han tyckte var väldigt roligt och busigt. Över lag så tycker han att det är jättespännande när man gör något tokigt, eller pratar "tvärtom". Han brukar själv busa och säger att magen är ryggen och ryggen är magen osv. Allra bäst är det när man själv som vuxen hakar på och säger tokiga tvärtom-saker. Ibland blir han lite tveksam och undrar om man skojar eller är allvarlig, och det är väl det som gör det lite spännande antar jag.

Annars är Sigge väldigt mat- och ätafixerad just nu. Från det att vi slutat äta en måltid så börjar han prata och tjata om nästa sak att stoppa i munnen. Det är väldigt påfrestande och ibland blir vi riktigt osams. Det är ju kul att han vill äta förstås, men man kan ju inte äta hela tiden.